När jag växte upp hade min mamma en väninna, som var singel och hade en son. Väninnan hade en stark längtan efter barn, men ingen alls efter en man. Hennes lösning var att ge sig ut och ragga på helgerna, tills ett av hennes one-night stands ledde till graviditet. Den biologiska fadern har ingen aning om barnets existens. Jag vet inte vad barnet fick för information om sin härkomst; min mamma och väninnan tappade kontakten långt innan jag blev gammal nog för att fundera över sådana saker.
I en post om insemination av singelkvinnor skriver Fanny att en del män ser insemination som att män reduceras till avelsdjur, att det bara är deras sperma som kvinnorna är intresserade av och inte männen själva. Så var ju uppenbart fallet för min mammas väninna. Skillnaden är att vid insemination är ju männen själva beredda att donera sin sperma, utan att behöva ha någon relation till eller fysisk kontakt med de kvinnor som med deras hjälp kan få barn. Ingen behöver bli lurad och ingen behöver utsätta sig själv för de risker som ett samlag med en okänd människa kan medföra.
Men barnen, då? Vår käre socialminister Göran Hägglund talar med stort pathos om hur synd det är om barn till singelkvinnor som insemineras, om hur de fråntas rätten till en förälder. Samtidigt sitter han i den regering som bestämt att mina p-piller inte ska ingå i högkostnadsskyddet. Tydligen tycker han det är helt OK om en kvinna blir med barn oplanerat och oförberedd, men helt oacceptabelt att en vuxen kvinna som verkligen vill ha ett barn skulle kunna få skaffa det på ett ofarligt och kontrollerat sätt.
Bisatser 
Säg vad du tycker